Tolvtusenniohundrasextio.
Mina axlar värker.
För första gången på ca 8 år har jag åter igen svingat en golfklubba. Bra där va pappa!
Det var en fin sensommarkväll och med allt för mycket energi i kropparna kom Jon på den brilljanta idén.
Vi körde, för fort, och det var inte jag..till Sämstad korthålsbana. Att gå ut på banan blev för seriöst så två hinkar på rangen fick räcka. Jag överträffade inte mig själv och jag tror inte pappa hade varit nöjd, men kul hade vi!
Men allt kan tyvärr inte alltid vara kul. Jag är en fisk, född torsk. Kalla mig Torsten.
Men det finns sådant som hjälper och gör det kul igen.
Små små, pyttesmå saker. Nästan helt sanslöst meningslösa lösfulla små saker som redan existerar i existensen. Vardagen blir en var dags mat och självklarheten blir en oklarhet som förvandlas till ett tvivel.
Ett tivoli där allt snurrar runt. För att få stopp på karusellen krävs inte mycket. En okoplicerad komplimang och farten saktas ner. Illamåendet byts snabbt ut mot det pirrande välbehaget. Man kan kliva av och ta sin kanske bästa vän i handen för att tillsammans springa vidare till lyckohjulet.
"Baby sometimes, sometimes words stay on the tip of my tongue, there's a easy way but hard to let them out"
http://www.youtube.com/watch?v=dJ8xFnSYPy4
You got to let them out.
C
